Kom nyss hem från Sofia. tjejgänget gör min vecka :D verkligen! mår dåligt över både det ena o det andra i skolan o hemma, men när jag umgås med er så släpps alla tankar! allt verkligen, jag är glad o ler!   

men när jag kommer hem så går humörskalan ner på noll. besvikelsen o saknaden tar jag ut på dom här hemma o det blir bråk.. jag orkar fan inte med mer, saknar dig så jävla mycket! va det miningen att det skulle bli såhär? hade du tänkt dig att det skulle sluta såhär? du kan inte hata mig för ddet lilla, det går inte. efter allt vi har byggt upp. ne asså.. det går bara inte! jag tänker tillbaka på alla minnen vi har. jag ler, blir glad och vill bara att vi ska skaffa nya minnen. tanken att jag aldrig kommer få kalla dig bästavän igen, aldrig få säga en enda sak till dig igen gör ont. du är den enda som vet så mycket om mig. så mycket om mig som du vet om mig vet ingen annan, hur kan det bara bli såhär? jag klarar det inte mer. orkar inte med alla som säger "glöm honom, du är värd någon bättre" eller "glöm honom för ditt egna bästa!" vad vet ni om det? hur vet ni att jag mår bättre om jag glömmer dig? om jag skulle mått bättre av att inte ha dig skulle jag inte mått som jag gör idag. då skulle jag vara glad innuti också. men nu är det inte så. jag mår så jävla dåligt utan dig. det var du som gjorde att mitt liv hade en mening. inget annat. bara du. klarar inte mer, hjärtat är i tusen bitar och kommer inte bli helt om du inte kommer tillbaka. kommer aldrig hitta någon som är lika bra som du. ingen! jag har massor med bra med vänner. men INGEN som är lika bra som du. snälla du, jag saknar dig så enormt, ser du inte det?