Du var mitt allt. Det har gått ett bra tag nu och jag känner mig helt tom. Så jävla tomt är det utan dig. Jag kommer ihåg när vi var hemma hos dig för första gågen. Vi kollade på film, höll om varandra och jag verkligen kände mig trygg. Jag kände att du var min, ingen annans. Bara min. Vart tog de vägen? jag saknar ditt leende, jag saknar din röst, jag saknar din doft jag saknar hela dig! Varför gick det så fort fram? tiden bara rusade iväg och tillslut stog vi där och gick skilda vägar..Varför slutade det som de gjorde när jag vet att det kan blir något riktigt fint? och det du sa "kanske blir det vi igen". Jag utgår från att du fortfarande menar det, och om det är så du känner, varför står vi här då? det finns inget att diskutera isåfall. Det är dig jag ser under mina ögonlock, det är du som är min dröm, det är du som är min framtid och jag kommer inte ge upp förrän jag verkligen vet allt. Jag vet inte hur jag ska förklara det på bästa sätt för dig, men jag ska luska fram något riktigt bra. För jag måste säga de till dig. Jag blir galen att jag inte sagt det tidigare. Och att jag inte sa de till dig rakt ut när du verkligen var min. Jag hoppas verkligen vi båda kommer hitta tillbaka..jag gör vad som helst.

jag älskar dig

// Tezzoo